måndag 20 juli 2015

Till Neurologen

 
Imorgon är det dags för lilla mamma att åka till
US Linköping och neurologen.
 
Vi ska träffa narkosläkaren kl 13,00 som ska gå igenom vad som ska hända på tisdagen.
 
Tisdagen ska de ta en biopsi på idioten i hjärnan som mamma säger.
 
Men hon är nervös nu, men mamma är och har alltid varit så stark, hon gnäller aldrig i onödan.
Jag försöker få henne att släppa på garden lite, men ack så svårt det är.
 
 
Mamma hade permission från i måndags till onsdagen.
De tyckte att hon kunde få vara hemma lite.
Det gick väl bra till en början, men sen blev det värre och värre.
 
Hon har en stor svullnad i hjärnan ÖDEM, som de behandlar med kortison.
Men när hon åkte hem fick hon bara tre kortisontabletter till natten.
Detta gjorde ju självklart att svullnaden kom tillbaka och att hon inte klarade att få med sig sin högra sida.
Droppen var när hon ramlar efter att hon skulle ta sig ur sängen och jag hör en duns i sovrummet.
Jag rusar in givetvis och då ligger hon på golvet och har slagit huvudet i sängbordet.
 
Benen bar henne inte så hon kunde ju inte komma upp själv.
 
Det blev ambulans upp till avdelningen igen
 
Tänk så fort det här helsiket far fram :-(
En vecka hade då gott från det att vi fick beskedet om tumören.
 
Nu ska det väl självklart bli tre veckors väntan till innan vi får svar på när det kan bli operation...
 
under den tiden får vi i familjen
TÄNKA



Kram på er och var rädda om varandra

tisdag 14 juli 2015

Det gör ont

 
Ja fan vad det gör ont.
 
Mamma är hemma från lasarettet, hon fick åka hem igår
i väntan på operation.
Neurologerna har inte hört av sig ännu, men de har diskuterat hennes situation på deras läkarkonferens idag.
 
Vi väntar och väntar, precis som jag minns att det var  när jag
själv var mitt i det.
 
Man önskar bara att de kunde skynda på, att de kunde ta
bort skiten och det fort.
 
Idag har jag varit hemma hos mamma och pappa.
Känns så skönt att vara där, att visa dem att jag finns där för dem båda.
 
Men det är svårt, så svårt.
Mamma är trött, och givetvis går det väl runt en massa tankar i hennes huvud, tankar som jag önskar att hon kunde dela med mig.
Att hon inte höll dem inom sig.
 
Man får vara ledsen, arg och förbannad.
Det måste få komma ut.
 
Mitt kommer ut, men här hemma.
Jag vill inte visa min mamma den rädsla jag har.
Jag måste vara stark för dem båda.
 
Älskar dem så
 
Nu hoppas jag att vi får ett svar snart på
när operationen kommer bli av.
 
Jag är rädd för operationen, det är ju inget litet ingrepp och hjärnan,
det finns så mycket viktigt där inne som styr hela vår kropp.
Så inte är det konstigt att man blir lite rädd.
 
Även om hon inte säger det så förstår jag ju att även mamma
känner samma rädsla.
 
Skulle det fungera med att be till Gud att allt kommer gå bra
så skulle jag göra det var 10:e minut dygnet runt.
 
Men det gör väl inte det tyvärr.
 
Nu hoppas jag läkaren ringer imorgon och meddelar vad neurologerna kommit fram till och att vi får ett datum till operationen...



söndag 12 juli 2015

Inte OM utan NÄR

 
 
Precis så känns det
Det handlar inte OM man får cancerhelvetet
utan NÄR man får det.
 
Den 8 Juli 2000 gick min mormor bort i cancer,
Hon hade aggressiv cancer i mjukdelarna i ryggen.
 
2013 behandlades jag själv för bröstcancer vilket ni som följde mig då vet.
 
Onsdagen den 8 Juli 2015 , 15 år efter mormors bortgång
En jävla skitdag som jag inget hellre vill än att den aldrig inträffat.
Då åkte min älskade mamma in till akuten.
De trodde att hon fått en stroke så hon lades in på Medicinavdelningen
för vidare kontroll.
 
Hon fick genomgå en röntgen som vi fick svar på senare på kvällen.
De hade sett en utbuktning i hjärnan, och en stor svullnad.
Vad i helvete,
NEJ detta får inte vara sant, var det som for förbi i våra huvuden.
Mitt, mammas, pappas och mosters.
 
AT läkaren sa att det kan vara en infektion eller en tumör.
Ordet som vi absolut inte ville höra.
 
Det blev tungt, fruktansvärt tungt.
 
Magnetröntgen skulle bli på torsdagen,
och det blev den.
 
Vi var där och väntade på svaret med mamma.
Mötte läkaren i korridoren och han sa att han skulle komma in före lunch,
då trodde han att han fått svaret.
 
Han kom
Han förklarade hur det såg ut på ett väldigt bra och förståligt sett,
pratade inte läkarspråk.
Men jag önskar att han hållit käften,
Ingen ville höra vad han hade att säga
Absolut ingen av oss som satt där.
 
Han berättar att Mamma,  min mamma
har en hjärntumör.
 
Där försvann marken under våra fötter.
 
Det är jäkligt tufft nu, det gör så fruktansvärt ont.
 
Tårarna vill liksom inte ta slut när de kommer.
 
Livet är så orättvist :o(