onsdag 11 maj 2016

Tungt

Det blir bara sämre och sämre med mamma.
Det är så fruktansvärt tungt att se henne försvinna mer och mer.
Att bara stå och se på och inte kunna göra någonting.
Att se paniken i hennes ögon, hon förstår vad vi säger men hon kan inte förmedla sig. Mer än oftast ja eller nej.
 
Idag så frågade jag henne om hon ville att jag skulle rätta till kudden under hennes huvud,
hon var tyst en bra stund, jag såg hur hon funderade.
Hon tittar på mig med den långa stirrande blicken och säger
- Jag förstår vad du säger
 
Det gör så ont, hon är så medveten men kunde inte säga vad hon ville.
Hon får inte fram orden.
 
Det är en sån fruktansvärd sjukdom som äter upp henne inifrån.
Som äter upp oss som står bredvid helt hjälplösa.
Att vi vet att det bara kommer bli sämre och sämre.
 
Högersidan vill inte alls längre, kraften, musklerna och orken har tagit slut.
 
Tumören växer och den sitter på ett sånt ställe att det inte är något annat att vänta.
 
Mamma har slutat äta, men vi får fortfarande i henne vätska, och näringsdryck. Det går bra.
Men frågar vi om hon vill ha mat blir det ett bestämt NEJ.
 
 
Hur orkar man!!!
 
Man ska arbeta ,
man vill vara med mamma så mycket som möjligt av sin tid.
Man vill finnas för pappa
Man har en familj hemma
 
Man vill vara på alla ställen samtidigt,
men det går inte.
 
Jag måste bara få in det i mitt egna huvud också,
att det funkar faktiskt inte för till sist är man slutkörd själv och
 
Vem kan jag finns för då?
 
 

 
Men det gör ONT