tisdag 21 juni 2016

Uppehåll med Tamoxifen

Nu har jag snart hållit upp med mina tamoxifen tabletter i snart tre månader.
Anledningen till detta var att jag blev diagnostiserad med fettlever.
 
Jag körde igång med Lchf i 4 månader och tyckte att det gick bra.
Hade inte alls lika ont under höger revbensbåge som tidigare.
 
Sen blev min mamma sjuk i juli 2015, och blev den 8 juli diagnostiserad med Tumör i hjärnan Gliobastrom multiforme grad 4.
ooperabel
 
Där brast det ännu gång för vår familj.
Fanns inte på kartan att jag kunde koncentrera mig på den kosthållningen nu. Jag la ner den.
 
Började få ont igen och läste igenom bipackssedeln för Tamoxifenet och dess biverkningar.
Inte nog med alla klimakteriebesvär där de värsta är svettningarna som kommer från helvetet, mest på nätterna.
Så jäkla jobbigt.
 
Jo men viss kunde man få ökad fettinlagring i levern med, ja det är ju inget som ska gå smärtfritt inte.
 
Jag pratade med min underbara läkare Anna-Lotta Hallbeck som tyckte att jag skulle göra ett uppehåll.
Nu har den tiden gått ut och jag väntar på att Anna-Lotta ska ringa igen nästa vecka.
 
Jag har mycket mindre ont nu så man undrar ju om det var tabletterna.
 
Men jag törs ju inte sluta äta dem...
Risken för återfall ökar ju då.
Samtidigt går det inte att ha så ont i levern heller.
 
Usch man blir livrädd nu när min mamma med somnade in endast 62 år gammal i den förbannade hjärntumören.
 
Tankar som ,
kommer skitcancern tillbaka nu när man inte ätit tabletterna
kommer jag snart att göra mamma sällskap
 
Usch vilka tankar , men de är så svåra att få ur hjärnkontoret som ni själva som varit drabbade vet.
 
Men jag måste försöka få någon gnista tillbaka igen.
Är ju bara en månad sedan mamma somnade in och jag saknar henne något så oerhört mycket.
Har svårt och kommer väl aldrig att acceptera att hon togs i från oss av idioten i huvudet som hon sa.
 
Kommer att ta tid för mig det känner jag.
Min mamma betydde allt för mig, som så många andra mammor gör för sina barn.
 
Bara det här att inte kunna lyfta telefonen och prata med henne, få råd om saker man grubblar på.
 
Veta hur hon mådde, vad hon tänkte, usch så många saker man velat att hon skulle kunna sagt men inget, ingenting blev sagt.
 
Till slut kunde mamma inte förmedla sig, hon förstod allt vi sa, men hon fick inte ihop några svar i hjärnan.
 
Jag förstår vad du säger sa hon sista veckan men hon kunde inte ge ett svar tillbaka.
 
Verkligen verkligen HATAR CANCER
 
Jag hoppas och tror att mamma är en ängel i himlen nu som vakar över oss
och sitt barnbarnsbarn som hon inte hann att träffa..
Som prästen sa att de möttes där någonstans på vägen
 
Mamma somnade in den 18 maj
mitt barnbarn Lionel kom till världen den 20 maj
Så fruktansvärt tragiskt att hon inte hann, så som hon längtat <3
 
 
// Kram Kram på er som fortfarande kikar in <3


måndag 6 juni 2016

Dagen man inte ville skulle komma

Så kom den fruktansvärda dagen då min älskade mamma somnade in
00,50  onsdagen den 18 maj 2016
Hon fick vara hemma hela tiden och vi var med henne ända till slutet.
 
Det gick så fort , så förskräckligt fort.
För mamma var ju det skönast så hon slapp att lida de sista timmarna.
Men för oss andra blev det så ofattbart att det var dags.
 
Spelar ingen roll att man försöker förbereda sig på att något sådant här ska hända, när det händer är det så jäkla tufft, orättvist och fruktansvärt svårt.
Att släppa taget.
 
Mamma blev 62 år, ingen ålder, de skulle ha många härliga år till med båten och ut och fiska och bara vara och rå om varandra.
Men det förbaskade hjärntumören tog hennes liv som så många andras.
Gliobastrom Multiform grad IV
 
Mamma fick sin diagnos den 8 Juli 2015
samma datum som min mormor somnade in 2000
även hennes liv tog cancern, aggressiv cancer i mjukdelarna i ryggen,
även lungcancer fast hon aldrig rökt en cigarett.
Mormor blev 68 år
 
Jag verkligen verkligen hatar denna sjukdom, den är HEMSK
 
Mamma tappade förmågan att uttrycka sig, men hon förstod allt vi sa till henne.
Förstå hur hemskt det måste vara , att vilja svara men hjärnan kopplar inte ihop det.
 
Usch nu bölar jag igen.
 
Mamma begravdes den torsdagen den 2 juni,
det blev en jättefin begravning.
Men jag trodde inte att man hade så mycket tårar i en kropp.
Jag grät, jag hulkade några gånger sen grät jag igen, och igen och igen
 
Vi hade en jättehärlig präst som själv blev så tagen av begravningen så att hon glömde bort i fall vi hade sjungit psalm eller inte ,
och det hade vi ju inte så det blev lite omorganisation i planeringen.
 
 
 röda vita rosor och mammas älsklingsblomma Liljekonvalj
fick pryda kistan
 
Förutom blommor vid kistan så skänktes det även pengar
till cancerfonden vilket är en mycket bra gåva.
Något som verkligen behövs mer av om man ska slippa den här nya helvetiska folksjukdomen.
 
Nu kommer mitt liv att handla om att försöka sörja, hur man nu gör det när man jobbar varje dag mån-fre.
Vi får se hur det går.
 
Sen kommer jag nog hamna i den arga fasen
 
För att mittemellan alla faser så tjuter jag och tjuter.
 
Jag har det så jobbigt med att jag inte längre kan lyfta på luren och bara prata med mamma, be henne om råd, skratta åt tokiga saker, tala om hur mycket hon betyder för mig,
och att jag saknar henne så otroligt mycket så att det gör ont i mitt egna hjärta :o(
Aldrig mera få en kram eller klapp på kinden.
 
Min mamma fanns där för mig under hela min sjukdomstid,
och nu fick jag ge min tid tillbaka till henne, även om jag önskar att det hade varit mer tid jag fanns där.
 
Var rädda om er, ta aldrig någonting för givet,
låt aldrig någonting vara osagt som ni vill berätta.
 
Kram Kram på er
 
Ber om ursäkt för att det bara är tragiska inlägg här i bloggen.
Men livet ser ut så för mig just nu
<3<3<3