måndag 17 februari 2014

1-årsdagen närmar sig

I morgon den 18:e februari är det 1 år sedan min
masketomi.

Tiden har på något sätt nu när man sitter här gått rätt så fort.
När man var mitt uppe i det så kändes det som det aldrig skulle ta slut.
Men det gjorde det..

Nu är det bearbetning av det som hänt och att försöka komma tillbaka
till ett "normalt" liv som står på schemat..

Bra mycket roligare än massa betapred, cellgifter, feber och sjukhusvistelser,
för att inte tala om dessa fruktansvärda sprutor...

Det tar lite tid, men det får väl göra det..
Man måste acceptera det för vad det är..

JAg tror att en del har väldigt svårt att förstå att man inte
orkar mer än vad man gör.
Att man inte är piggare.
Det var ju "länge" sen du slutade med behandlingarna...

Ja visst slutet på september fick jag sista strålningen.
Men vad har inte kroppen och psyket fått utstå i nästan
10 månader..

Svårt för en del att förstå...

Imorgon är det jobb igen :)

Sen blir det ett besök till KK, som jag beställt själv för att
jag vill ha en undersökning nu när man ätit Tamoxifen ett tag..
Kommer även be om återbesök varje år för att se så
att man inte åker på några tråkiga biverkningar av tabletterna..

Må så gott och var rädda om er
Kram Kram
<3


3 kommentarer:

  1. Visst är det så Cattis! Plötsligt ska våra återstående krämpor jämföras med andras. När man är stel som en pinne och knappt kommer ur en stol så ont det gör, får man höra att "jag är också stel", när man glömmer saker, inte förstår eller tappar orden får man höra "jag glömmer också", när man inte orkar och är trött får man höra "jag är också trött".

    Vet inte om det är en trygghet för folk att vi plötsligt har krämpor som de kan jämföra sig med, eller om de tror att de tröstar oss när de säger så. Jag blir bara irriterad.

    Ingen förstår att våra efterdyningar efter dessa tunga behandlingar sitter i länge. Ingen förstår att de helvetespiller vi tvingas äta gör att vi inte fungerar fullt ut. Det går inte att sätta sig in i. Lika lite som vi kunde sätta oss in i hur dåligt man kunde må av cytostatikan. Man måste nog själv ha varit där för att kunna förstå fullt ut. Och inte ens då, för vi har alla haft det olika.

    Hoppas du blir bättre och bättre och snart känner dig som en vanlig människa igen. Ta du det lugnt, helt rätt. Ta hand om dig och skit i vad andra tycker! :-)

    SvaraRadera
  2. Ja herregud vad tiden gått fort om man tittar i backspegeln. När man hade allt framför sig var det en oerhörd lååång tid man skulle genomlida massa skit. Igår, den 18e var det ett år sedan jag fick min sista cyto. Det tar tid att återhämta sig och det känns lite motstånd när man ska förklara den mardrömslika trötthet som lamslår en ibland. Kram

    SvaraRadera
  3. Det är konstigt med tid. På ett sätt känns 1 år sedan milsår bort, på ett annat sätt kan man ganska lätt ta fram alla känslor och tankar som fanns där för ett år sedan. Känns bara nu så härligt att det är vår snart, och en helt annan vår med helt andra känslor än för ett år sedan! KRAM

    SvaraRadera