Det gör ont

 

Ja fan vad det gör ont.

 

Mamma är hemma från lasarettet, hon fick åka hem igår

i väntan på operation.

Neurologerna har inte hört av sig ännu, men de har diskuterat hennes situation på deras läkarkonferens idag.

 

Vi väntar och väntar, precis som jag minns att det var  när jag

själv var mitt i det.

 

Man önskar bara att de kunde skynda på, att de kunde ta

bort skiten och det fort.

 

Idag har jag varit hemma hos mamma och pappa.

Känns så skönt att vara där, att visa dem att jag finns där för dem båda.

 

Men det är svårt, så svårt.

Mamma är trött, och givetvis går det väl runt en massa tankar i hennes huvud, tankar som jag önskar att hon kunde dela med mig.

Att hon inte höll dem inom sig.

 

Man får vara ledsen, arg och förbannad.

Det måste få komma ut.

 

Mitt kommer ut, men här hemma.

Jag vill inte visa min mamma den rädsla jag har.

Jag måste vara stark för dem båda.

 

Älskar dem så

 

Nu hoppas jag att vi får ett svar snart på

när operationen kommer bli av.

 

Jag är rädd för operationen, det är ju inget litet ingrepp och hjärnan,

det finns så mycket viktigt där inne som styr hela vår kropp.

Så inte är det konstigt att man blir lite rädd.

 

Även om hon inte säger det så förstår jag ju att även mamma

känner samma rädsla.

 

Skulle det fungera med att be till Gud att allt kommer gå bra

så skulle jag göra det var 10:e minut dygnet runt.

 

Men det gör väl inte det tyvärr.

 

Nu hoppas jag läkaren ringer imorgon och meddelar vad neurologerna kommit fram till och att vi får ett datum till operationen...