måndag 6 juni 2016

Dagen man inte ville skulle komma

Så kom den fruktansvärda dagen då min älskade mamma somnade in
00,50  onsdagen den 18 maj 2016
Hon fick vara hemma hela tiden och vi var med henne ända till slutet.
 
Det gick så fort , så förskräckligt fort.
För mamma var ju det skönast så hon slapp att lida de sista timmarna.
Men för oss andra blev det så ofattbart att det var dags.
 
Spelar ingen roll att man försöker förbereda sig på att något sådant här ska hända, när det händer är det så jäkla tufft, orättvist och fruktansvärt svårt.
Att släppa taget.
 
Mamma blev 62 år, ingen ålder, de skulle ha många härliga år till med båten och ut och fiska och bara vara och rå om varandra.
Men det förbaskade hjärntumören tog hennes liv som så många andras.
Gliobastrom Multiform grad IV
 
Mamma fick sin diagnos den 8 Juli 2015
samma datum som min mormor somnade in 2000
även hennes liv tog cancern, aggressiv cancer i mjukdelarna i ryggen,
även lungcancer fast hon aldrig rökt en cigarett.
Mormor blev 68 år
 
Jag verkligen verkligen hatar denna sjukdom, den är HEMSK
 
Mamma tappade förmågan att uttrycka sig, men hon förstod allt vi sa till henne.
Förstå hur hemskt det måste vara , att vilja svara men hjärnan kopplar inte ihop det.
 
Usch nu bölar jag igen.
 
Mamma begravdes den torsdagen den 2 juni,
det blev en jättefin begravning.
Men jag trodde inte att man hade så mycket tårar i en kropp.
Jag grät, jag hulkade några gånger sen grät jag igen, och igen och igen
 
Vi hade en jättehärlig präst som själv blev så tagen av begravningen så att hon glömde bort i fall vi hade sjungit psalm eller inte ,
och det hade vi ju inte så det blev lite omorganisation i planeringen.
 
 
 röda vita rosor och mammas älsklingsblomma Liljekonvalj
fick pryda kistan
 
Förutom blommor vid kistan så skänktes det även pengar
till cancerfonden vilket är en mycket bra gåva.
Något som verkligen behövs mer av om man ska slippa den här nya helvetiska folksjukdomen.
 
Nu kommer mitt liv att handla om att försöka sörja, hur man nu gör det när man jobbar varje dag mån-fre.
Vi får se hur det går.
 
Sen kommer jag nog hamna i den arga fasen
 
För att mittemellan alla faser så tjuter jag och tjuter.
 
Jag har det så jobbigt med att jag inte längre kan lyfta på luren och bara prata med mamma, be henne om råd, skratta åt tokiga saker, tala om hur mycket hon betyder för mig,
och att jag saknar henne så otroligt mycket så att det gör ont i mitt egna hjärta :o(
Aldrig mera få en kram eller klapp på kinden.
 
Min mamma fanns där för mig under hela min sjukdomstid,
och nu fick jag ge min tid tillbaka till henne, även om jag önskar att det hade varit mer tid jag fanns där.
 
Var rädda om er, ta aldrig någonting för givet,
låt aldrig någonting vara osagt som ni vill berätta.
 
Kram Kram på er
 
Ber om ursäkt för att det bara är tragiska inlägg här i bloggen.
Men livet ser ut så för mig just nu
<3<3<3


2 kommentarer:

  1. Kramar till dig ��

    SvaraRadera
  2. Förstår att det är en stor förlust för dig och att du kommer att sakna din mamma mycket. Hon har ju alltid funnits där.//Ullis

    SvaraRadera