torsdag 19 september 2013

Torsdag

Dagarna ramlar på och jag har idag gjort
min 19:e strålning.

Jag har inte varit aktiv här inne på bloggen eller på er andras bloggar.
Men det har sin naturliga förklaring med att jag är 
så trött.
Samt att jag måste mitt i all trötthet få dagarna att gå ihop med
lilleman och hemmet.

Resorna känner jag är tunga.
Det var en omställning från att inte ha haft "måsten" med 
att gå upp på mornarna och göra sig i ordning för att 
ge sig iväg någonstans...

Till att plötsligt både fixa lilleman till skolan och fixa till
sig själv och sätta sig i bilen för att köra 11 mil 
måndag till fredag varje vecka..

Låter väl kanske inte speciellt tungt eller krävande.

Men för mig som levt många månader nu med
allt vad bröstcancern förde med sig, så har det varit tufft.

Efter strålningen så åker jag hem och sover.
Vilket liv va ;o)

Men jag tillåter mig själv att göra det just nu.

Jag får ta tag i motionen och att ta mig tillbaka
ordentligt när strålbehandlingen är över.
När jag inte måste åka varje dag.

jag har heller inte kommit tillbaka efter 
cellgifterna och det känner jag i kroppen med värk
i fötter, ljumskar och ben.
Tröttheten därifrån hann aldrig att ge med sig heller.

Jag får ta en dag i taget.
Det kommer en dag när jag har orken att ta tag 
i det och komma tillbaka ordentligt igen.

Just nu hur konstigt det än låter 
så nära slutet på behandlingen som man är, 
så är jag så fruktansvärt trött på att känna mig så trött.

Att inte orka
Känns riktigt tungt just för tillfället.

Man har gått så länge nu, den 7 januari gjorde jag min
mammografi.
Sen blev det några biopsier och lite mer mammografi
för att sedan få beskedet den 6 februari.

Det är ett tag sedan nu..

Det har för mig inneburit många tankar, mycket väntan,
många biverkningar, många behandlingar mm

Så det är inte konstigt att man har tagit stryk..

Jag hoppas att man snart får må bättre och att det inte
tar alltför lång tid innan man är på banan igen..

Just nu har jag en Må bra helg att se fram emot
med bröstcancerföreningen Moa-Lina..

Har tänkt att anmäla mig till den..
Så 19-20 oktober ska jag få träffa fler som gått igenom detta
helvete och det ska bli både spännande och skönt..

Lite samvaro, hand och fotmassage, tips på sminkning,
mat promenader mm

Låter väl härligt :o)

Allt för ikväll

//
Kram kram

7 kommentarer:

  1. Jag förstår att du måste vara helt slut. Du har väldigt krävande dagar. Men se det från den ljusa sidan - du har bara en vecka med strålning kvar och sedan vänder det!
    Sköt om dig!
    Energikramar från Siby

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja nu är det bara en vecka kvar :o) // Kram kram

      Radera
  2. Tungt! Kram. Blir säkert en bra helg, njut!

    SvaraRadera
  3. Snart är du framme vid nästa mål. Sen kan du äntligen börja den mödosamma klättringen tillbaka. Den kommer att ta tid. Du kommer att ramla ner igen. Den är mödosam. Det tar tid och det får lov att ta tid!

    Jag hoppas du har möjlighet att komma på någon form av rehabiliteringsvecka. Ta den möjligheten! Jag har precis varit på Lydiagården i Skåne med sin fantastiska personal och det var underbart. Vi fick så många svar. Vi fick skratta. Vi fick gråta. En ovärderlig vecka!

    Ta hand om dig själv innan du kan ta hand om alla andra.

    Kram från Skåne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inte hört något om att vårt landsting erbjuder någon form av rehabilitering.
      Måste kolla upp det, för det skulle jag gärna vilja åka på.

      Ett bra råd du ger Else, ska försöka leva efter det..

      Stor Kram

      Radera
  4. Du har verkligen haft det tufft på din resa i Cancerland Cattis. Så då du aldrig har hunnit få tillbaka orken mellan de tuffa omgångarna med behandlingar. Det tar tid att återhämta sig och behöver kanske göra det för att kropp och själ åter ska kunna gå hand i hand och tills dess får man eller vi acceptera att våra liv ser ut så här just nu men inte för alltid. Vi får försöka ta tag i minsta lilla snörtamp som ger oss lite energi på vägen. Så fortsätt vila när du behöver och göra det du mår bra av när du har ork. Lilleman hjälper dig på vägen till ditt liv på "banan" igen.
    Kramar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är en klok kvinna Ewa :o)
      Ja den här resan har varit en redig pärs vill jag lova.
      Vill aldrig åka det här tåget något mer, det var första och sista gången jag satte mig på det ;o)
      Men det var ju iof en resa till livet <3

      Lilleman ger mig ork "oftast" hihi
      Ja det är ju barnen som till stor del håller en "uppe".
      Man måste liksom och bra är väl det annars hade jag nog aldrig tagit mig ur sängen de tuffaste gångerna.
      Var rädd om dig Ewa och tack för att du funnits med hela vägen <3 Kram kram

      Radera