Bara är, bara går

Ja idag är det en sån dag

Kroppen är här men den känns endast som ett tomt tomt skal.

Jag går bara runt runt i huset, sätter mig en liten stund och sen trampar jag runt runt igen.

 

Nu har det hänt ännu en gång

och jag blir så jävla förbannad på all cancerhelvete.

 

Hur mycket ska man orka, varför ska just en familj drabbas.

 

Ja jag vet ju att det inte är så men just i min familj känns det faktiskt så nu :o(

 

februari 2013 jag själv

 

juli 2015 mamma

 

oktober 2015 ännu en kär

här skriver jag inte vem det gäller för stunden, eftersom jag inte riktigt vet vem som är inne här och läser.

 

Livet är så jäkla orättvist, hur vi ska klara den här hösten ja det vet jag inte.

Vi skulle behöva mycket krafter från ovan känns det som.

 

Min stundande operation känns som va fan ska jag göra den för nu, nu när allt är upp och ner.

 

Kommer jag klara den fysiskt och även psykiskt?

Ja jag vet inte.

 

Den är oerhört viktig för mig, men jag vill inte vara

egoistisk och tänka på mig nu.

 

Just nu mår jag absolut inte bra,

det krigar i huvudet på mig.

 

Mamma säger åt mig att göra operationen, tillfället kommer kanske inte igen på mycket länge.

Hon har ju rätt min kloka mamma,

både hon och vår andra familjemedlem kan ju bli sämre,

och då är det kanske bättre att ta tiden den 13:e

 

 

Faan vad jag hatar CANCER